Efter ungefär en timme på vindlande bergsvägar från Medelhavsvindarna i Pergignan mot Carcasonne, kommer du till byn Duilhac-sur-Peyrepertuse. Där plötsligt, på högsta punkten i ett landskap genomskuret av bergsryggar, ligger ett av katarernas mest intressanta citadell, Peyrepertuse. Vaktborgen är ett svindlande mästerverk av balans och byggnadskonst, med den yttersta spetsen som ett spetsigt strykjärn ovanpå de lodräta klippväggarna.

Man kan lätt föreställa sig en hel hoper riddare komma galopperande så flaggorna flaxar och dammet yr mellan kullarna. Men det vi känner som en romantiserad bild av korstågen var i själva verket ofta mycket blodiga krig. Riddarna blev utsända med uppdraget att slåss mot alla typer av hedningar, från det Heliga landet söderut ända till Estland i norr. Det vill säga varhelst den katolska överhögheten såg ett hot mot det de själva tyckte var den enda sanna kristna läran.

Ett stort hot i slutet av 1100-talet var att det fanns flera kristna utbrytargrupper som började bli alltmer högljudda. Det gemensamma namnet på dessa olika grupper var katarer. Den största gruppen kallades Albigenser och de hade sitt starkaste fäste just i våra trakter, i nuvarande Langedoc-Rouissillon och främst i staden Albi.

Albigenserna var starkt kritiska mot både den krigslystne påven Innocentius III och hela katolska kyrkan. De trodde dessutom på två gudar, en ond och en god, och hade stora influenser från de tidiga bysantinska lärorna. Som i sin tur var starkt påverkade av hinduismen, vilket kan förklara deras positiva hyllning till kärleken, friheten, kultur och renlevnad samt inte minst, den dualistiska synen på kvinnligt och manligt. Vi skulle förmodligen snarast klassa dem som livsbejakande bohemer och tidiga hippies, dock grymt duktiga byggmästare med tanke på alla välbefästa ställen de fick till.

Att katarer både här och var började mopsa upp sig blev ett allt större problem. 1208 tog påven därför franske kungen till hjälp och inledde det kanske blodigaste av historiens alla korståg. Hela städer och byar jämnades med marken och inkvisitionsdomstolar dömde albigenserna till att brännas på bål långt efter att det tjugoåriga kriget var slut, när staden Montsegur krossades 1244.

Peyrepertuse höll emot längre än många andra och klarade sig till 1242. Så något mer än de lodräta klipporna måste de haft att luta sig emot. Kanske genom att de lyckades hålla lönndörren på norra sidan hemlig länge nog? Den är stängd idag men skyltar visar var öppningen fanns, dold bakom en klippa.

Efter korstågen övertogs katarernas borgar och citadell av kyrkan och gavs som belöning till välförtjänta riddare. Så även vårt citadell och för att statuera exempel byggde man till den övre delen, med såväl kapell till heliga Saint-Marie, och en uthuggen trappa i sten till Sant Jordi. Det vill säga Jakobs gyllene stege mot den ende guden i himlen.

Till nästa krig fyrahundra år senare, när Frankrike och Spanien slogs, rustades Peyrepertuse upp och fortifierades. Precis när det var klart upphörde det franska-spanska kriget i den s.k. Pyreneiska freden. Spanien gifte bort en prinsessa till Frankrike och i hemgift fick de också med sig hela Rousillion, vilket gjorde att gränsen flyttades en bra bit söderut. Med det var funktionen för både borgar och citadell borta och de föll i ruiner igen.

Först på 1900-talet så rustades borgen upp igen, då för turiständamål. Citadellet är numera franskt nationalmonument och står på kö för att upptas som världsarv av Unesco. Från parkeringsplatsen är det en kvarts ganska krävande promenad uppför knöliga stigar och ett antal trappor till själva slottet. Men ändå, när du står där uppe på toppen som mistralens vindar smekt genom seklerna, med Medelhavet åt öster, de höga Pyrenéerna i söder och solen som gnistrar i rosévinet du just hällt upp till din medhavda picknick vid murkrönet. Då är det väl värt vartenda steg.

Fler borgar och Le Train Jaune i närheten
Peyreptuse är känt som en av borgarna i området som kallades "Les cinq fils de Carcassonne", det vill säga en av borgen Carcasonnes fem söner. För fler utflykter i närheten kan vi rekommendera även de andra fyra, som ligger likadant till högt uppe på klippryggar: Quéribus, som höll ut i ytterligare elva år efter att Montségur föll, Puilaurens, Termes, och Aguilar.

Och när du ändå är i trakterna, då måste du också ta en sväng i öppna vagnar med det berömda smalspåriga järnvägen Le Train Jaune, Gula tåget. Med förbindelse från Perpignan går det från Villefranche-de-Conflent upp till Latour de Carol/ Enveitg nära Andorra på drygt ett par timmar. Turer dagligen året runt och oftar om sommaren.