I höjd med Vienne, fast på andra sidan floden, hittar man Rhônes nordligaste vindistrikt: Côte-Rôtie. Översatt till svenska blir det "Den rostade branten", ett namn det fått på grund av sin höga solexponering. Här, precis som i röda viner generellt från norra Rhône, härskar Syrah. Djupa, mörka, tuffa och härligt mineraldrivna förför de en med kraft. Man brukar säga att de röda vinerna från Hermitage (även underdistriktet Crozes-Hermitage) är maskulina i sin kraft, medan vinerna från just Côte-Rôtie är mer florala, parfymiga och således traditionellt kategoriserade som mer feminina.

I Côte-Rôtie är det tillåtet att blanda i upp till 20 procent av druvan Viognier, en grön druva. I praktiken är det många producenter som inte blandar i någon Viognier alls, medan en del ligger på mellan 5 och 10 procent av den gröna druvan; en av anledningarna till att blanda är att få just ett mer parfymigt vin och även mildra lite av Syrahs kärvhet.

Strax söder om Côte-Rôtie hittar vi nästa distrikt: Condrieu. Här är Viognier den dominerande druvan, trots att den för bara 40-50 år sedan var nära en total utrotning. Odlarna här har gjort ett fantastiskt arbete med att åter få druvan på världskartan, då Condrieus viner funnit sin väg ut på världsarenan och på så vis lockat odlare i andra länder att våga sig på druvan. Viognier har gått från att bara ha utgjort odlingar på ca 12 hektar på 60-talet till över 130 hektar idag!

De tre stora distrikten i norr: Saint Joseph, Cornas och Crozes-Hermitage gör alla fantastiska viner, även om det mesta som kommer härifrån är ganska enkelt och rustikt. De bästa vinerna tillika producenterna betingar en jämförelsevis ganska rejäl portion med pengar, men är väl värda varje investerad krona.

Saint Péray är ett distrikt som producerar lätta, vita viner som i de flesta fallen framställs som mousserande med den traditionella metoden, den metod som man även använder i Champagne! Druvorna här är de samma som i Hermitage, Rousanne och Marsanne.

Klimatmässigt så är den norra delen varm och fuktig, nästan tropisk i sin prunkande grönhet. Ett vindlande, bedövande vackert landskap med de mest fascinerande byggnadsmonument från svunna tidsåldrar. Utsökt kost och logi hittar man faktiskt i de flesta av byarna på vägen söderut, men då vi oftast reser på vinets väg så har vi valt att bo mitt i smeten; i Ampuis, Tain, Condrieu, och Valance.

Ett distrikt man inte får glömma, varken av historiska eller delikata skäl, det är Clairette de Die! En region som redan Plinius den äldre skrev om runt början på vår tideräkning. Staden Die ligger öster om Rhônedalen utefter en biflod som heter La Drôme. Legenden säger att det bubbliga vinet upptäcktes då en ung fåraherde slog sig ned vid en bäck för att vila i värmen, lade en flaska vin i bäckens svala vatten och sedan glömde den där över vintern. Efter ett år i vattnet hittade han flaskan och den var fylld av sprudlande, bubblande vin! En andra jäsning hade tagit fart i flaskan, då både levande jästrester och socker fanns kvar efter buteljeringen. Clairette de Die är ett av distrikten som hävdar att man är ett av de första som upptäckte bubblor i vin som en effekt av att en efterjäsning skett i flaskan. Legend eller inte, men det finns dokumenterat att gallerna i trakten lade vinflaskor i vattendragen över vintern för att skapa en bubblig dryck!

Precis söder om Saint Peray breder ett "ingenmansland" när det kommer till vin ut sig, inte förrän man passerat Montélimar är man åter i tryggt vinodlarlandskap.

Chateauneuf-du-Pape! Med sin karaktäristiska borg och stadsmur, sin famösa historia med påvarna under den babyloniska fångenskapen, platsen där den franska kvalitetsregleringen för jordbruksprodukter, AOC, föddes, dess otroligt divergerande jordmån och uppsjön av tillåtna druvor; staden är ett kapitel för sig. I korthet så har man odlat druvor här sen förkristen tid och imponerade redan tidigt på romarna med viner härifrån. Som namnet berättar, Chateauneuf-du-Pape betyder "Påvens nya slott", så huserades här påvar på flykt under ett antal år vilket påverkat odlingen på ett positivt sätt; precis som i Bourgogne har kyrkans män och kvinnor här alltid varit kunniga i förädling och förbättring av jordbruk.

Ägaren av Chateau Fortia, Baron Pierre Le Roy de Boiseaumarié, var med och grundade INAO (Institut National des Appellations d'Origine) och var därmed med och drog upp riktlinjerna för det som kom att bli AOC, där Chateauneuf var ett av de första distrikten att ställas under ett regelverk för hur och vad som får odlas.

Satelliterna då?
Glöm inte dom, säger vi bara! Från Rasteau i all sin anspråkslöshet och vindlande gränder, till Gigondas som utvecklats till att bli regionens tvåa, med gourmetrestauranger och toppviner och en prislapp som konkurrerar med Chateauneuf. Vaqueyras, den "moderna" byn i sammanhanget. Tavel, med alla sina underbara rosé-viner, och sött och starkt från Beaume-de-Venise. Alla har de sin charm och sin självskrivna plats i ens hjärta när man kommer hem till vardagen och summerar sin resa.

En fantastisk detalj med Chateauneuf-du-Pape och byarna runtomkring är att de alla har en lokal "turistbyrå", där flertalet av deldistriktens odlare finns representerade på instegsnivå, så att man kan prova sig fram till en favorit att besöka. Bönderna själva är oftast väldigt trevliga och ganska benägna att föra samtal även på engelska, men framför allt ofta ivriga att passionerat berätta om sin del av det sydfranska arvet!

Resans slutdestination är Saintes-Maries-de-la-Mer, en lite sömnig men typiskt avslappnat elegant fransk badort med allt från det mest tillrättalagda turistiga, till det riktigt genuina sydfranska.