Blanquette, som är occitanska för "den lilla vita", ska enligt det regelverk som finns innehålla minst 90% av druvan Mauzac. Anledningen till att Mauzac fått just namnet Blanquette är den vita "behåringen" på de gröna, och med ett vinblads mått mätt, små bladen. Det mousserande vinet får även innehålla, förutom ovan nämnda Mauzac, 10% Chardonnay och/eller Chenin Blanc. Både Chenin Blanc och Chardonnay är druvor som tagit över mer och mer i vingårdarna, så 1990 skapades en AOC där Mauzac tilldelades en större betydelse för att inte försvinna bort till historien. Ett litet extra tips på vägen för er som reser i området; vi kan kort poängtera att områdets ekade Chardonnay-viner, som är klassade som "Vin de Pay", anses ligga enbart några steg efter Chardonnay från södra Bourgogne!

Det finns ett antal sätt att tillföra bubblor i vinet, men det som är aktuellt i fallet med Blanquette de Limoux kallas för "Methode ancestrale". En del av er kanske har sett eller hört uttrycket "Pet Nat", vilket står för "Pétillante Naturel", en annan benämning för "Methode Ancestrale", men med en liten extra dos hipster. Vinet buteljeras helt enkelt innan det är färdigjäst i jäskaret, varför jäsningen avslutas på flaska. En biprodukt av jäsningen är koldioxid, som blandas med vattnet i vinet och bildar så kolsyra. I och med att man buteljerar innan jäsningen är klar, så varken klaras eller filtreras man vinet, dessutom finns det en stor andel jästceller kvar i det halvfärdiga vinet. När jästen antingen ätit upp allt socker, eller inte klarar av att äta mer socker, så dör den och faller ner mot botten, som ett sediment. Den opaka drycken kan se odrickbar ut, men är egentligen är processen bara så naturlig den kan bli!

Vissa konsumenter föredrar att förvara flaskorna stående, så att det mer eller mindre klarnade vinet kan dekanteras direkt i glasen, medan andra föredrar att skaka lätt på flaskan, så att vinet blir slöjigt av allt sediment. På det senare viset följer mycket aromer och framförallt en krämig textur med ner i glaset vid servering. Smaken är, som bekant, som baken.

En av de större skillnaderna mellan de två tillverkningsmetoderna, är att man med Methode Ancestrale får ett vin med betydligt lägre tryck. En pet nat har ofta ett tryck på 2-4 bar, medan ett vin gjort enligt den traditionella metoden har ett tryck på 5-7 bar. Trycket är det som blir effekten av koldioxidgenereringen, vilket i slutändan bestämmer hur mycket bubblor det blir i vinet.

Smakprofilen för Blanquette de Limoux är ofta friskt äpplig, floral, ibland med inslag av tropisk frukt och med en viss gräsighet. Många gånger i blindprovningar har Rosenberg ganska lätt kunnat identifiera mousserande härifrån, just på grund av den distinkta doften av nyklippt gräs och den tydligt profilerade friska äppligheten. Det är ett vin som är helt perfekt som aperitif, med sina pärlande och läskande toner!

Vill man ha något att tugga på till vinet så är lite fetma, friskhet och grönt en bra kombination. Ett litet tips på tilltugg till en Blanquette de Limoux är trekanter av rostat bröd med en röra på av kallrökt lax, tärnat Granny Smith, silverlök, dill, smetana och en neutral färskost, och avsluta med några vrid på svartpepparkvarnen. C'est une combination parfait!