En del av mystiken har vi benat ut under tidigare artiklar, så några detaljer upplevs måhända som repetitiva, men ska man skriva om Champagne som distrikt och region, då är vissa saker nödvändiga att poängtera.

Champagne, det vill säga resultatet av hantverket för att för att medvetet producera mousserande vin, har tillverkats sedan i början av 1700-talet. Tidigare än så blev vinerna vissa år oavsiktligt sprudlande, då den sjunkande temperaturen vid jäsningen under hösten avstannade processen och "sovande" jäst blev kvar i flaskorna. När sedan våren kom och temperaturen återigen steg började vinerna jäsa igen, men då i igenkorkade flaskor. En biprodukt av själva jäsningen är koldioxid som utvecklar kolsyra och därmed bubblor. Nackdelen med mousseringen, innan man längre fram avsiktligt och mer kontrollerat producerade bubbel, var att korkar flög hejvilt i vinkällarna och att en hel del flaskor till och med exploderade; det fanns således en högst jordnära förklaring till varför munkarna kallade vissa årgångar för le vin du diable, "djävulens vin".

Men med uppfinningsrikedom och nyfikenhet utvecklade man sedermera en tjockare flaska med en rejäl urgröpning i botten, en design som klarar det enorma trycket. Korkarna bands på plats med snöre för att stå emot, vilket senare utvecklades till den "grimma" vi ser på mousserande viner idag. En fördel med den moderna grimman är att varje producent kan marknadsföra sig med små tryckta, målade eller etsade plåtbitar, le plaque, på toppen; dessa blev snabbt ett eftertraktat samlarobjekt. Ståltråden som snurras upp är traditionsenligt virad sex halvvarv, kutym än idag för all Champagne och även de flesta andra mousserande viner. Det ryktas att det var Dom Perignon som uppfann den moderna grimman, det är svårt att veta med den gubben då mycket tillskrivs honom som faktiskt är rent påhitt; men till just grimman finns det ingen annan plausibel motkandidat.

Redan under regionens ungdom var grannen Bourgogne det distrikt som var på allas läppar, varför Champagne är inordnat på ett likande vis: det delas upp i Grand Cru, Première Cru och "vanliga" vingårdar. Det här har med tiden ändrats lite då nya områden inlemmats i Champagne, vilket gjort att de tidigare vanliga vingårdarna fått ett högre anseende och de tillförda områdena blev de nya vanliga. Ett smart trick då den totala produktionen av bubblande vin nästan fördubblades i denna veva.

De ursprungliga tre distrikten är de som idag producerar de dyraste Champagnerna generellt sett, då man måste ta med markpriserna i beaktande när man producerar något. Det är en investering man gjort och det är en förvaltningskostnad man har; alla behandlar sina ägor som vore de av guld, men ju mer prestigefull äga man har, desto mer tid och pengar lägger man ner på den. En sådan äga, Vieilles Vignes Française, är egentligen två muromgärdade vingårdar, Chaudes Terres och Clos St Jacques, som ägs av Bollinger och där stockarna är rotäkta. De har aldrig ympats då vinlusen inte fått fäste i den sandiga jordmånen, vinstockarna är således rejält gamla och vingårdarna sköts på det gamla traditionella sättet, provignage. Det innebär att rankorna får växa mer naturligt och att verkligen allt arbete sker för hand. Tidskrävande, kostsamt och exceptionellt: en flaska brukar därför prissättas runt 15000 kr, om de alls hamnar på Systembolaget.

De druvor som odlas i Champagne är framför allt Pinot Noir och Pinot Meunier på den röda sidan och Chardonnay på den vita, men lotter som redan har odlingar av Arbane, Petit Meslier, Pinot Blanc and Pinot Gris får tillverka Champagner även utav dessa druvor. Dock får inga som helst nyplanteringar ske med de senare fyra druvsorterna, då de understiger de tre huvuddruvorna i kvalitet.

Man ska heller inte glömma bort de mousserande rosévinerna från Champagne! Ännu lite dyrare, men de kräver också mera jobb. Att blanda rött vin i vitt vin för att göra rosé, det är Champagne den enda AOC som tillåter. Rosé görs annars på lättmacererade blå druvor, där skalen får blöda ut en liten mängd färgämnen, ofta bara under någon timme. Gör man i Champagne rosévinet av vitt vin med tillsatt rött vin, ligger halten rött mellan 7-15%, traditionellt används vin gjort på Pinot Noir från Grand Cru-byn Ambonnay. Reglerna har dock på senare år luckrats upp något och även Pinot Meunier används emellanåt, likväl som Pinot Noir från andra byar. På besök i Champagne, missa inte heller alla stilla viner som många producenter gör och saluför under namnet Coteaux Champenois! Fantastiska små pärlor som sällan hittar utanför Champagnes gränser, då de görs i minimala upplagor.

Till vad dricker man helst Champagne?
En torr, lite lättare Champagne är fantastisk att läppja på under stilla kontemplation, likväl som i en vänskaplig konversation. En tyngre, mer fyllig Champagne kräver ofta förplägnad av något slag, och där uppnår det mesta en harmonisk symbios: tack vare Champagnens mix av syra, sötma och dess uppfriskande och sprudlande bubblor är det en minst sagt guldkantad universalnektar.

Bonne année!