Ett par månader före Ludvig XIV's femårsdag gick hans far bort, blott 41 år gammal. Trots sin späda ålder blev Ludvig nu officiellt kung över Frankrike och Navarra, som enligt ett diktat från hans mor Anna styrdes av kardinal Mazarin fram tills dennes död 1661. Fadern hade in i det sista försökt frånta sin hustru makten över riket, och hans mor Maria av Medici fortsatte att starkt motsätta sig kardinal Mazarins regentskap. Mazarin var, utöver kungens ställföreträdande regent, densammes politiske läromästare och sökte dana den unga konungen enligt sina övertygelser. Utöver politik studerade Ludvig XIV även latin, spanska och italienska men hans utbildning anses på det stora hela ganska bristfällig utanför de statsvetenskapliga disciplinerna för vilken han visade en grundligt nyfiken praktisk fallenhet.

I det trettioåriga kriget (1618-1648) vann fransmännen stora framgångar och i den efterföljande Westfaliska freden som slöts i oktober 1648 erkändes åt Frankrike full besittningsrätt till stiften Metz, Toul och Verdun, som de i själva verket ägt sedan 1552, samt alla österrikiska besittningar i Elsass (Alsace), en region i Frankrike vid gränsen mot Tyskland. Inhemska motsättningar som kulminerade i inbördeskriget "fronden", namngiven efter en av polisen förbjuden parisisk pojklek, minskade dock Frankrikes möjligheter att ta del av fredsuppgörelsens fördelar. Trots Ludvigs myndigförklarande fortsatte kardinal Mazarin tills vidare att styra landet. Ett stadigt ökande missnöje med Mazarins styre briserade till slut då han tog ut dryga skatter av en arm befolkning samtidigt som han skrapade ihop en rejäl förmögenhet åt sig själv, alltmedan statskassan förblev tom och landets ekonomi trasades sönder. Dessutom tolererade inte den adliga oppositionen att kungamakten så oförblommerat utökades. Parlamentet, borgerskapet och högadeln enades i en gemensam ståndpunkt att kungamakten blivit alltför centraliserad, och kritiserade den oinskränkta makt som änkedrottningen Anna förlänat kardinal Mazarin. Efter fem år av stridigheter och en alltjämt lidande befolkning krossades oppositionen obönhörligt, kungens makt konsolideras återigen centralt och lade grunden till Ludvig XIV's kommande envälde.

Under de långdragna fredsförhandlingarna i efterdyningarna av det trettioåriga kriget beslöts också att Ludvig skulle gifta sig med sin kusin Maria Theresa av Österrike. Giftermålet skedde den 9 juni 1660, när båda var 21 år gamla och sägs ha blivit ett mycket olyckligt äktenskap, då kungen helt ogenerat höll sig med ett antal officiella mätresser och Maria Theresa kände sig alltmer försummad. De fick ett flertal barn, men endast den förstfödde sonen, Ludvig av Frankrike, nådde vuxen ålder. Prinsen blev dock aldrig kung utan endast dauphin, tronföljare, då han avled innan sin far år 1711. Då fantasilösheten syns ha sprudlat vid dopaltaret, alla förstfödda söner döptes till Ludvig, identifieras tronföljden vidare av diverse namntillägg: Ludvig XIV's förstfödde son, Louis le Grand Dauphin, fick sonen Louis le petit Dauphin, som i likhet med fadern inte heller hann bli kung innan Kung Sol dalade. Näste krönte Ludvig i ordningen, Ludvig XV, var alltså le petit Dauphins son.

Åter dock till 1600-talet och början på solkungens storhetsera. Efter ett par sejourer i exil befann sig Kardinal Mazarin återigen vid den franska kungamaktens roder fram till sin död 1661. Dagen efter kardinalens frånfälle bestämde sig så Ludvig slutligen för att kväsa eventuellt motstridiga underströmningar som kunnat äventyra hans ambitioner; han proklamerade då helt enkelt att han var redo att styra Frankrike själv, och så fick det bli: "Mina herrar, jag har låtit kalla eder hit för att säga eder, att det nu är tid, att jag själf regerar. I skolen gifva mig edra råd, så ofta jag beder eder därom. Jag förbjuder eder att underteckna något, hvad det vara må, till och med ett pass, utan min befallning. I skolen hvarje dag personligen aflägga räkenskap för mig och ej gynna någon framför den andre." Han satt därefter på tronen i drygt 72 år, vilket gör honom till den längst regerande kungligheten i Europas historia, en i sig makalös bedrift!

I mars 1661 kungjorde Ludvig XIV, då blott 22 år gammal, för sina ministrar att han hädanefter personligen tänkte leda regeringen. Han utropade sig därefter själv till 'konung av Guds rike' och tog enligt tidiga historiker valspråket "L'État, c'est moi", "Staten, det är jag". (Det senare anses numera tvivelaktigt, det är dock dokumenterat att han på sin dödsbädd ska ha yttrat: "Je m'en vais, mais l'État demeurera toujours.", "Jag går bort, men staten består för evigt").

Ludvig sägs inte ha varit någon särskilt stor intellektuell begåvning, men han var arbetsam, plikttrogen och hade både sunt förnuft, auktoritet och självförtroende. Han var dessutom instinktivt duktig på att placera rätt man på rätt post: exempelvis tillsatte han kardinal Mazarins privatsekreterare Jean Baptiste Colbert som chef över statsfinanserna och denne lyckades bringa ordning och reda i det tilltrasslade skatteväsendet. Fram tills Colberts genomgång och uppstramning hade nästan två tredjedelar av skatterna försvunnit på vägen från skatteindrivarna till statskassan. Colbert ökade avkastningen från de kungliga godsen och stödde även industri och handel genom merkantilistisk (handelsdriven) penningpolitik. Som krigsminister instiftade Ludvig XIV François Michel le Tellier, markis av Louvois, som kom att bli en av de största krigsministrar som funnits.

År 1667 utökade Ludvig sin makt ytterligare då han fråntog Parisparlamentet rätten att protestera mot kungliga förordningar; och därmed infördes det absoluta enväldet fullt ut. Ludvig utförde under denna del av sitt regentskap många byggnadsprojekt, bland annat revs resterna av Paris gamla stadsmur för att ge plats åt breda boulevarder, och vid floden Seine byggdes kajer som skulle skydda mot flodens översvämningar. Han lät bygga ett sjukhus för krigsveteraner, Hôtel des Invalides, som blev ett hem för soldater som lojalt hade tjänstgjort i hans armé men som blivit sårade eller för gamla för att kriga. Frankrike växte under Ludvig XIV's tid till ett föredöme som många andra länder tog efter. Seder och bruk, kläd- och perukmode och även det franska språket spreds som en löpeld till andra länder, inklusive Sverige, där man ansågs vara bildad om man kunde prata och läsa franska. Såväl franska viner som kläder och maner ansågs synnerligen à la mode.

Ludvig XIV gick ur tiden fyra dagar före sin 77:e födelsedag, den 1 september 1715. Orsaken sägs ha varit kallbrand efter ett långt liv fyllt av krämpor och kroppsliga umbäranden. Han dog hemma på Versailles och begravdes i S:t Denis klosterkyrka, en legend som stilla lämnade jordelivet.