En blindprovare bryr sig sällan om kvalitet utan pluggar i stället stenhårt när det kommer till ämnesområden som geografi, druvkaraktäristika, odlingszoner, klimat, vinifiering och så vidare. Allt för att skaffa sig en såpass stor kunskapsbank så att rimliga gissningar kan leda fram till ett korrekt svar. Ofta handlar det om en uteslutningsmetod som är baserad på en hög andel kunskap; såväl teoretisk som praktisk. Inför en större tävling i blindprovning tränar ofta deltagarna ett par månader i förväg, och då nästan varje dag, allt för att näsa, tunga och gom ska kalibreras till sitt yttersta.

Genom näsan får vi ytterligare information, faktiskt är det i detta moment vi egentligen får mest information. Det är bäst att alltid börja med att dofta i glaset utan att snurra det för att få ett första intryck. Efter det kan man med glasfoten mot bordet skapa en rotation i glaset, så att vinet luftas, men också så att en termik skapas i glaset och får doftpartiklarna att stiga. Här doftar man efter defekter, lagringssätt, ålder, solmognad och karaktäristika hos druvor man misstänker kan utgöra vinet framför en. Vi har skrivit en del om olika druvor och deras doftspektra i tidigare artiklar. Målet med att dofta, snurra och dofta igen och igen är att försöka närma sig druva och växtplats ytterligare, och för sommeliern ge mer information om kvaliteten hos vinet.

Den dryckesansvarige återgår också till de olika vinerna och sätter poäng utifrån syn, doft och smak, samt en bedömning av vinet i sin helhet; allt räknas in i slutpoängen. Man försöker vara så opartisk som möjligt, men ofta vet sommeliern vad det är som provas, varför det ibland kan vara svårt att bedöma helt objektivt. Härkomst och pris spelar ibland en avgörande roll i betyget, och även vad som anses vara inne för tillfället!