De som var först med att över huvud taget bemästra tillverkandet av ekfatstunnor tros ha varit kelterna som använde tunnorna till allehanda förvaring och transportering. I det antika Egypten förvarades vin i lerkärl under längre transporter. Detta fortsatte romarna med, då de hade med sig vin som en del av sitt krigsmateriel. Dels bistod det med extra kalorier till soldaterna som ofta led av näringsbrist samtidigt som det hade en stämningshöjande effekt som behövdes under den konstanta press som striderna innebar.

Fördelen med lerkärlen var att de var vattentäta om man förseglade dem på rätt sätt, men detta var en komplicerad procedur och nackdelarna med lerkärlen var fler än fördelarna. Dels var dem var väldigt tunga och otympliga att bära med sig och dessutom var de allt annat än stöttåliga.

I takt med att romarna rörde sig från medelhavet och längre in i Europa blev transporten av lerkärlen allt mer besvärlig. Det fanns civilisationer som använt sig av palmtunnor för förvaring av vin bland annat i Mesopotamien. Romarna kände till palmtunnorna och visste att dessa var betydligt lättare att släpa på än lerkärl, men palm är inget lätt träslag att arbeta med. Slitet för att försöka bända virket och tillverka tunnorna var större än utdelningen ansåg dem, varför man fortsatte att för det mesta använda lerkärl trots att andra alternativ fanns.

Det var när romarna stötte på Gallerna som de fick upp ögonen för deras fördelaktiga förvaringslösning i form av ekfat. De var vattentäta, stöttåliga, kunde staplas och gick att rulla framför sig. Dessutom är ek är ett material som är betydligt mer lättarbetat än palm och därför lämpar sig att tillverka tunnor med. Det fanns gott om ekskog i norra Europa således fanns gott om material att tillverka tunnorna med.

Allt detta tillsammans gjorde att man började ersätta lerkrukorna med ekfat och med tiden upptäckte man ytterligare fördelar med ekfaten, nämligen att träet påverkade vinet på ett positivt sätt. Vinet blev lenare och gav dessutom upphov till olika undertoner så som kanel och vanilj. Man fann också så småningom att även vinet gjorde sig bra när det fick lagras i tunnorna, något som därefter började praktiseras av försäljare och vinodlare.

Romarnas lösning på transportproblemet öppnade således nya dörrar för vinet och dess smak. Förutom några få undantag har vin nästan uteslutande förvarats och lagrats i ekfat från romartiden ända fram till idag.