Vi tar det från början! Kvar än till vår tid finns gott om dokumentation som så tidigt som på 1000-talet placerar en fortifikation på platsen där ruinerna efter Château de Lagarde står idag, och det första omnämnandet av en bosättning härrör redan från 900-talet. Det finns dock ingen synlig byggnation kvar från denna första borg, som sägs ha varit ett kvadratiskt vakttorn med god uppsikt över dalen och slätten nedanför kullen. Bygget tillskrivs Ramiro I, kung av Aragonien och greve av Barcelona, som år 1063 lät uppföra tornet som ett led i sin kampanj att utvidga riket Aragonien norrut.

Under åren 1209-1229 rasade i södra Frankrike det Albigensiska kriget, som svar på det av påve Innocentius III utlysta Katariska korståget år 1209; mot de "kätterska" katarerna som levde runt staden Albi. Kriget försköt slutligen maktbalansen mellan norra och södra Frankrike norrut, och flertalet slott och herresäten i södern annekterades och tilldelades den segrande sidans krigsherrar. En sådan familj var släkten Lévis-Mirepoix som utmärkte sig i stridigheterna och därför förlänades Lagarde som krigsbyte, också för att befästa påvens och centralmaktens närvaro i det man ansåg vara det förtappade södra Frankrike. För Château de Lagarde medförde detta en fullständig ombyggnation så att slottet även fungerande som familjebostad, inte enbart en strikt militärförläggning. Lagarde hade legat under belägring och var vid denna tid i stort sett en ruin, men med ett mycket strategiskt läge. Det ursprungliga tornet inkorporerades i nybygget, som svällde ut till en fyrkantig borg med fem kvadratiska torn. Guy I de Lévis var den som tilldelades de feodala rättigheterna över området och påbörjade projektet för slottets återuppförande, han dog dock innan bygget hann avslutas, och helt färdigt blev det först på 1400-talet.

Under medeltiden, renässansen och upplysningens tid bytte Chateâu de Lagarde ständigt skepnad; nästan var och varannan ny slottsherre förändrade, byggde ut eller fortifierade slottet till det vi ser resterna av idag. På 1500-talet började en Lévis-Mirepoix vid namn Jean att förändra slottet än mer åt det familjeorienterade hållet. Han tog intryck från de sagolika slotten vid Loires stränder och tillförde tinnar, torn, majestätiskt svepande trappor och ett privat kapell. På 1600-talet togs ännu ett nytt steg i Lagardes klättring mot kändisskapet; Louise de Roquelaure, änka till en Lévis, axlade manteln och fortsatte utveckla slottet till en societetsboning av rang. Med en trädgård som bredde ut sig över femton hektar, full av parker, dammar och statyer, och med en fantastisk spegelsal, fick så Legrande sitt smeknamn som hänger kvar till våra dagar, "le petit Versailles des Pyrénées".

Så var vi då framme vid den gastronomiska revolutionen. Gaston-Pierre-Charles de Lévis-Lomagne, hertig av Mirepoix, levde 1699-1757 och var i slutet av sitt liv Maréchal de France och ambassadör för Ludvig XV. Hans köksmästare skapade en dag en buljongbas som bestod av en finhackad blandning av lök, morötter, rotselleri och bladselleri. Blandningen ska med fördel rostas i ugn, för att sedan kokas upp och redas av innan man bygger vidare buljongen med t ex rött eller vitt vin. Kocken döpte den grundfond han så skapat efter sin herre, Mirepoix, ett begrepp som än idag används i varje kök med minsta uns av fransk matlagningsambition.

Efter sitt tydliga avstamp på den kulinariska världskartan dalar sedan slottets stjärna så sakteliga. En av de sista i ätten Lévis att besitta Chateâu de Lagarde, Charles-Philibert Lévis-Mirepoix, gick det inte så lysande för. Han arresterades tidigt under franska revolutionen och blev sedermera avrättad under giljotinen. Slottet plundrades på allt av uppenbart värde, brändes ner och blev belagt med rivningsorder. En handelsbod anlades på platsen och slottet började nyttjas som stenbrott med avsikt att sälja; men affärerna gick sisådär, projektet såldes vidare och vi kan tack vare klassningen som historiskt monument från 1889 och privata restaureringsinitiativ än idag njuta av denna spektakulära och stundvis spöklika slottsruin.

Ja, hur var det då med spökandet? Riskerar man att stöta på en greves osaliga ande på en evig promenad genom en ödelagd slottsträdgård? Nej, det spökar inte alls på Château de Lagarde, trots att många nutida besökare känner sig iakttagna inifrån kvarstoderna av tornen. Men mysteriet har en mycket jordnära förklaring, ruinens mitt är idag betesplats för en flock getter, de enda som numera har tillträde innanför murarna. Så känner du att det rör sig uppe bland tornen så är det inte en Lévis som smyger omkring, utan helt enkelt en särdeles akrobatisk get.