Som så i många andra byar och kring sevärdheter i vårt sydfranska landskap, så börjar historierna om Belcastel redan på 800-talet. Fröet är vid den här tiden en liten, oansenlig by på vänstra stranden av floden Aveyron, strax norr om Rodez, där byborna bestämde sig för att bygga ett enkelt kapell uppe på en klippa med utsikt över floddalen. Kapellet förstorades under årens lopp och byn fick så småningom en mer och mer central roll för regionen, varför det under de kommande två decennierna byggdes murar och torn runt kyrkorummet. Befästningen som sedermera blev ett slott fick sitt namn av occitanskans bèl castèl, "vackert slott", en verklig sanning där det tronar högt uppe på sin klippa ovanför den kastanjeklädda dalgången. Namnet förfranskades efterhand och Château Belcastel som fullfjädrat slott såg så dagens ljus strax innan förra millennieskiftet, några år innan 1000-talets inträde.

Belcastels del i historien är ett brokigt lapptäcke av lojaliteter och familjeband, av kristna grupperingar och ett gryende franskt rike; under medeltiden vardagsmat i den region som utgör det nuvarande Occitanien. Under religionskrigen på 1200- och 1300-talen hamnade slottsherrarna av Belcastel på obestånd efter att ha valt fel sida i Albigenserkriget, och franska kronan konfiskerade sedermera ägorna vilket medförde att slottet omdanades till en ren militärförläggning. Senare under hundraårskriget stod fästningen emot engelsmännen, som trots hård belägring aldrig lyckades ta sig in. Men ett band av Routiers, legosoldater lojala mot den engelska kronan, som terroriserade landsbygden runt Rodez, plundrade slottet och massakrerade byborna som tog sin tillflykt däri. Soldaterna höll befästningen ett kort tag mot franska kronan innan de blev mutade och därefter avrättade i tur och ordning. År 1390 förlänades Château Belcastel riddaren Saunhac, som belöning för lojalitet och utmärkande militära egenskaper. Familjen Saunhac renoverade upp slottet till sin forna glans, vilket påverkade resten av Belcastels invånare, som samtliga tog sig råd att renovera och i viss mån bygga ut byn. Vid den här tiden tillkom på familjen Saunhacs bekostnad, kyrkan på Aveyrons högra strand, Église Sainte Marie-Madeleine, och den vackra bron över floden, båda från 1400-talet.

I slutet av 1500-talet övergav den sista ättlingen av huset Saunhac slottet och det föll under en lång period helt i träda. Det sägs dock att spöket av en av damerna Saunhac hemsöker slottet; hennes make ska ha upptäckt henne in flagrante och kastade ut henne från det höga tornet. Ungefär hundra år senare köptes slottet av en handlare i byn, som började sälja stenar från slottet som byggmaterial. Belcastel förvandlades successivt till en ruin. Så dök plötsligt en både välkänd, och i vissa läger ökänd, fransk arkitekt vid namn Fernand Pouillon upp i bilden. Han hade gjort sig ett namn genom att bygga högkvalitativa men billiga bostäder, och tillbringade dessutom en kort sejour i fängelse för att ha brutit mot lagen som förbjöd arkitekter att också vara byggentreprenörer. Han flydde den franska fångenskapen och rymde istället till Algeriet där han blev kontrakterad av den nyligen frigjorda algeriska staten. Pouillon återvände så småningom till Frankrike där han framgångsrikt försvarade sig mot de ursprungliga anklagelserna. Han blev dock omedelbart fängslad igen för utbrytningen, men benådades slutligen av Pompidou 1971. År 1973 fick han så ögonen på Chateau Belcastel och bestämde sig omgående för att köpa det.

Med hjälp av tio algeriska stenhuggare tog Pouillon sten från de närbelägna bergen och under de kommande åtta åren byggde han tålmodigt upp slottet igen till dess forna glans. Bland annat flyttade ett kollegium glasblåsare in under renoveringen och skapade åttiofem munblåsta glasfönster, med 1500-talsinspirerade mittenmålningar. Pouillon förälskade sig än djupare i slottet och när restaureringen var till ända beslöt han sig för att flytta in permanent. Även den här gången inspirerades byborna, och både vägar och hemman fick sig i samma veva en rejäl ansiktslyftning. Två årtionden efter Pouillons död såldes slottet till den nuvarande ägaren, som under årens lopp skapat en fantastisk miljö för historie-, arkitektur- och konstintresserade. Slottets pensionat är fantastiskt, både vad gäller omgivningar, mat och komfort, och rekommenderas varmt. Bara utsikten över Aveyrons vindlande fantastiska floddal är väl värt besöket.

Passa också på att ta in den hänförande naturen och atmosfären, och ta dig tid att utforska byn och omgivningarna! Det finns ett populärt smidesmuseum i anslutning till slottet, där man både kan ta del av gammalt bruks- och konstsmide men även se ässjorna i full gång. För fiskeintresserade är Aveyron, tillsammans med Tarn och Lot samt flera sjöar i området, en veritabel guldgruva. Här finns både gös, abborre, karp, rekordstora gäddor och inte minst alla flugfiskares ögonsten; den vilda öringen.

När hungern pockar på kan vi rekommendera bistron Le 1909, och vill man avrunda slottsvistelsen i stil bör man inte missa Michèle Fagegaltiers Restaurant du Vieux Pont, med en stjärna i Guide Michelin. Bon séjour!