Ordet "munk" kommer ur grekiskans monachos och betyder ensam eller solitär. Och det var ofta precis så en munk uppfattades i kristendomens barndom: någon som ställde sig vid sidan av samhället, för att tjäna gud och kontemplera över världen, och ofta i ensamhet. Benedikt var nyskapande i det att han uppmanade bildandet av små "samhällen" i kloster, där likasinnade samlades och skapade strukturer för ett leverne i guds heliga tjänst. Benedikt levde vid den här tiden i en grotta, vid vars mynning det efterhand samlades såpass många lärjungar att han inte såg någon annan utväg än att upprätta tolv kloster, där lärjungarna kunde överta uppgiften med att sprida hans lära och samtidigt skänka honom själv frid och lugn i grottan. Som nämndes inledningsvis lämnade han så småningom eremitaget för att själv leva och verka vid ett av sina kloster, då han efterhand såg vinsten med ett socialt och skolastiskt samliv med likatänkande.

Benedikt av Nursia blev sedermera helgonförklarad år 1220 av påven Honorius den tredje, då han genom sina levnadsregler skapade grunden för Benediktinorden och dess grenar, som spred sig över hela Europa. Den ännu striktare Cisterciensorden skapades så småningom i Cîteaux i Frankrike ur Benediktinorden, med Sankt Benedikts ursprungsregler som ledord. Man motsatte sig de moderna förändringar och lättnader som gjorts under tidens gång fram till Cistercienserordens skapande 1098. Cistercienserna levde ett än mer asketiskt liv än Benediktinerna under den här perioden och flertalet kloster togs över eller byggdes för att närmare efterleva det man ansåg vara Benedikts ursprungliga filosofi.

Storhetstiden varade dock inte någon längre period, redan under 1400-talet och fortsatt genom de efterföljande århundradena försjönk klostret sakta men säkert i en stilla sömn. Under den franska revolutionen förstatligades Abbaye Notre-Dame de Sénanque och den ensamt kvarlevande munken blev förvisad. Några år senare såldes klostret till en privatperson och försvann temporärt från offentliga rullor.

Idag lever man i klostret i mångt och mycket efter de regler Sankt Benedikt lärde ut i början av 500-talet. Man får in medel genom att låta turister besöka vissa delar av klostret, samt genom odlandet av lavendel; MASSOR av lavendel! Precis som munkarna i fornstora dagar, studerar och utnyttjar man naturen, på naturens villkor. Man håller sig med bin, vilka producerar himmelsk lavendelhonung som är känd vida omkring för sin fantastiska arom. Man odlar även vin, men tyvärr är det inte kommersialiserat, då det till 100% används som måltidsdryck (utspätt med vatten, förstås) och nattvardsvin inom konventet.

Byn Gordes som ligger i närheten av klostret har även den massor med spännande att utforska vad gäller historisk byggnation och minnesmärken. Gårdagens stora konstnärer, så som Marc Chagall, Jean Deyrolle, Serge Poliakoff, Victor Vasarely och Jean Dewasne, upptäckte byn efter att den restaurerats efter andra världskrigets brutala framfart. Motståndsrörelsen hade ett starkt fäste i Gordes vilket ledde fram till en närmast total sönderskjutning av byn, men efter kriget byggdes den varsamt upp igen och attraherade många konstnärer; både för sina vackra omgivningar och för sin historia, som spänner från romarrikets härjningar till den stoiska revolten mot axelmakternas ockupation.

Flertalet riktigt bra restauranger och hotell finns att avnjuta i Gordes vilket bäddar för en avkopplande afton och god natts sömn efter en hel dags reflekterande på Abbaye Notre-Dame de Sénanque!